​EIF grävde djupt, 3 poäng från Myllykoski

KJP 2–3 EIF

EIF:s damer gjorde säsongens längsta resa då de besökte KJP i Myllykoski på torsdag kväll.

Vägen dit var äventyrlig. Trafikkaos på vägen försenade laget och enligt tränaren Hugo Henriquez körde bussen genom tre årstider. Den sista halvtimmen undrade alla om vi var på rätt väg då vägen ledde efter den ena mindre byn efter den andra.

EIF anlände med 16 spelare. För femte match på raken gällde det att ordna om i uppställningen. Men om det är något som kommer att var den här säsongens och det här lagets adelsmärke så är det att oavsett vem som är med eller borta, vem som är på plan eller utanför den så har EIF en besättning som kan matcha vilken motståndare som helst.

EIF tog kommandot direkt och räknat i enbart bollinnehav så var det en grönvit dag. Men det som saknades denna kväll var förmågan att skruva upp tempot hos de grönvita.

EIF inledde ändå målgörande när Jill Illman tryckte in konstläderkulan. Rättvist så det förslog och EIF fortsatte att dominera. Men minuterna tickade på och EIF fick inga flera mål. Och så hände det om inte ska få hända när man är det bättre laget. EIF lät KJP komma in i slutminuterna och vips var matchen utjämnad.

I pausvilan talade Hugo sammanbitet, engagerat och kort.

– Vi har en plan, ni vet vad den planen är. Nu håller vi oss till den. Jag tror på er. Tro på er själva.

EIF gick ut igen och viljan att göra som planerat fanns nog där. Men den där lilla spärren, i benen eller i huvudet, släppte inte.

Och då var det ju KJP som tackade för inbjudan. Fixade 2–1. Nu var det kris i EIF-kajutan.

Med ett spel som inte ville lossa, med ett tempo som var på tok för lågt och som passade KJP perfekt så måste EIF hitta en ny växel.

Och sen började det komma. Pratet, det där litet irriterade, peppande, alltmer högljudda pratet. Skuldror intog normalläge för att övergå till upphöjt jaktläge. Armbågar vässades, bollen började rulla snabbare, bättre, snyggare. EIF började spela fotboll. Kombination efter kombination sågade hål i KJP:s försvar.

Men inget mål. Skott i ribban, studs på mållinjen. Skott förbi, ovanför, öppna chanser som missades. Inget mål.

Men när man pressar ketchupflaskan tillräckligt hårt så lossar den där proppen. Sofie satte pannbenet till på en retur och det stod 2–2.

Men överenskommelsen var inte en poäng. Det var tre poäng som skulle hem från en lång slitkväll på en lika avlägsen som vacker som ekande tom arena i Myllykoski i absoluta Bortomingenstansland.

EIF fortsatt jaga. Äijö, Lindgren, Illman, Lundin, Kandelin. Skott på skott, hörna efter hörna, frisparkar, flera skott. Över, förbi, i ribban. Mittfältet slet till sig boll efter boll, passade dem uppåt. Catarina Lopes snurrade runt överallt som en irriterad bålgeting, involverad i precis allt som hände. Vamuschhh, vamuschhh! Come on Gurrrls!

Och i matchens nittioförsta minut kom förlösningen. Viivi Kandelin fick bollen mitt i plan, steg fram och brände iväg en projektil - som - gick - in. 2–3 hade det stått på tavlan om någon hade använt den.

Bara för att ge medresande lagledning och de två personer starka hejarklacken litet extra valuta för pengarna så bjöd EIF ännu på en frispark i egen zon. Lagledningen tackar för gesten. Men skottet på mål plockade Drugge som en blomma mellan tumme och pekfinger och matchen var över.

Med sex matcher kvar är EIF där de varit hela säsongen, i toppen av tabellen. Alla lagets delmål har uppfyllts.På hemmaplan vill man inte alltid riktigt tro det men så är det. Sedan starten har EIF inte varit utanför topp tre, med eller utan formsvacka. Det här laget kan vinna med vem som helst, med bra spel och med dåligt. Sånt brukar ha betydelse. Torsdagens match var ytterligare ett kvitto på det.

Dagens lirare är Siiri Koikkalainen.

Vi ses på Ekenäs centrumplan lördag 2.9 kl. 14. Då kommer FC Lovisa på besök. Välkommen ska du vara.