EIF-keepern Ragnar ”Tjallila” Holmström, 100 år.

Första EIF-fotbollare att fylla 100 år?

Som för så många andra små pojkar, var det fotboll som blev det stora intresset, också för Ragnar.

Han började med kompisar sparka boll invid tennisbanan bara ett stenkast hemifrån. På den tiden fanns där bara en tennisplan, bredvid den gick det att spela fotboll, . . . förutsatt att någon hade en boll.

Senare var han med och spelade på en öppen plats vid Frihetsvägen i Knipnäs (nedanför Jousmaas hus). Det fanns gott om pojkar som ville vara med, det var inga problem att få ihop två oslagbara lag. Det som däremot ofta var det stora problemet, var bollarna. Det var knappt om bollar, en eller två av killarna kanske ägde en boll, det gällde att få dem med och spela annars blev det ingen match. Kvaliteten var ej heller att skryta med. Jämt och ständigt gick sömmarna i bollarna sönder och då gällde det att få dem lappade, det var inte alltid lätt.

Skomakaren

Pojkarna kände dock till ett ställe där det skulle ordna sig. De visste en skomakare som kunde laga den söndriga bollen. Till att börja med var allt frid och fröjd, men då pojkarna återigen stod bakom dörren med en söndrig boll blev han smått irriterad, och till sist blev han ordentligt arg på de stackars pojkarna. ”Det kom till och med lite svordomar”, säger Ragnar. Lädret skulle svängas avigt innan sömmen kunde sys, det var jobbigt.

När bollen sprack tog ju spelet slut. Ragnar löste dock finurligt situationen genom att lurpassa utanför folkskolan, han visste att snart skulle någon klass där ha gymnastiktimme med fotboll. Och rätt gissat, snart kom eleverna ut, ledda av gymnastikläraren Ferry Forssell, fotbollssektionens ordförande. ”Då slapp man nästan alltid med, Forssell ville att det skulle bli jämna lag”.

Åren mellan skolan och armén deltog han i skyddskårs verksamheten med samling vid samlycet. Där övades bl.a. brandsläckning och skytte!

EIF till Finlandsserien.

Efter kriget och junioråren, var han 1946 som 25 åring med i EIF-laget som steg till Finlandsserien. Det året deltog han som utespelare.

År 1947 kom karriären att ändras. I halvtid i en match i Valkeakoski kommenderades Ragnar, av den omtyckta rikssvenska tränaren Åke Liljedahl, i målet. Ragnar minns att målvakten som blev utbytt var ganska kortväxt.

I Bo Roms bok, Ett sekel av fotboll, omnämns Ragnar av tränare och spelkamrater som säker och lugn, och en Finlandsseriemålvakt av god klass.

Till Björneborg.

År 1948 kom dock ett avbrott i EIF karriären och den grönvita skjortan. Han lockades av släktingar till Björneborg. Där kom han att representera Porin Palloilijat. Efter två säsonger i PoPa, och bl.a. ett vunnet distriktsmästerskap tog dock hemlängtan till Ekenäs över. Hemkommen var han tillbaka i EIF men inte mera som ordinarie spelare, det blev enstaka matcher som utespelare.

Senare kom det igen att bli många Björneborgsresor, och då missades sällan någon av Rosenlew, RU-38:s, hemmamatcher, som i slutet av 50-talet spelade i mästerskapsserien.

År 1951 föll EIF från Finlandsserien till kretsserien och många av de äldre spelarna slutade. Men med Ragnars entusiasm för fotboll, hade han svårt att tacka nej då nya uppgifter erbjöds. Således kom han att jobba i stort sett på alla nivåer inom EIF-fotbollen. Han har fungerat som juniortränare, domare, materialförvaltare, osv., och efter en tid som styrelsemedlem valdes han för perioden 1957-58 till sektionens ordförande, därefter var han tvungen att tacka nej till fortsatt ordförandeskap, då tiden inte helt enkelt räckte till. Treskiftesarbete vid ”Lumpen” och det egna husbygget satte stopp för fotbollsjobbet.

Ragnar deltog i flera domarkurser tillsammans med Kurt Kvarnström och Nils Forsström och dömde matcher inom det egna distriktet.

”Tjallila”

Det var skolföreståndaren och EIF-hedersmedlemmen Ferry Forssell som, med glimten i ögat, lär ha sagt att man inte ansågs vara en riktig idrottsman om man inte hade ett riktigt smeknamn – smeknamn fick Ragnar också – han blev känd som ”Tjallila”. Varifrån namnet kom och vad det skulle syfta på, vet Ragnar inte.

Ekenäsborna har genom tiderna varit snabba att hitta på finurliga smeknamn åt folk. EIF har bl.a. representerats av: Chappe, Kraxe, Kakkuri, Peking, Tasse, Kysse, Tjimba, Stompen osv. Listan kan göras hur lång som helst.

De jobbigaste minnena:

- Det överlägset jobbigaste tycker han att tiden som lagerförvaltare var. Att få ihop ett tillräckligt antal hela och dugliga bollar till träningar och matcher. ”Det var ingen lätt match”, Ragnar skakar på huvudet.

- Att få ihop hela laget till matcher var ibland onödigt jobbigt, man var tvungen att köra runt och samla ihop gänget, likaså hände att en stor del av laget satt och väntade på en eller ett par killar som gick i sin egen takt, när man skulle iväg. Disciplinen var kanske inte den bästa.

- Träningarna drogs för det mesta av lokala förmågor. ”Då var antalet deltagare ibland ganska få, och man kom och gick lite hur man ville”. Ett år satsade klubben dock på en svensk tränare och genast tycktes alla infinna sig till träningarna. Redan på den tiden var det svårt att bli ”profet i sin egen hemstad”.

- Till bortamatcherna tog man sig ibland också med spelarnas eller lagledningens egna bilar. En resa kommer Ragnar ännu bra ihåg: ”På vägen var det ett jäkla ösregn och då stanna vindrutetorkarna”. Killen som satt bredvid i framsätet fungerade resten av resan som ”vindrutetorkarmotor”. Många bilar var så byggda att vindrutetorkarmotorn satt vid vindrutans övre kant, och kunde alltså manövreras för hand från insidan av bilen.

Ett av de bästa minnena:

Minnet av segern över Haka i en distriktsmatch, lockar hos Ragnar ännu idag, fram ett brett leende. Haka var på den tiden ett av landets absoluta bästa fotbollslag.

Senaste sommar blev det tack vare corona viruset inga besök på centrumplanen, men säsongen innan kunde man på läktaren få sig en armbåge när man satt bredvid Ragnar, då han levde med i händelserna på planen. Tala om en äkta EIF-anhängare.

Skall EIF nu 2021 stiga till Tipsligan? Lika lugnt som då han stod i målet konstaterar han, ”Det beror nog helt på hurdant lag dom får ihop”.

Ragnar fyller 100 år, den 29 januari.

Laget från 1947, sittande framför idrottspaviljongen, som fanns bakom målet i den östra kurvan.

Stående från vänster: Åke Liljedahl tränare, Kaj Ellenberg, Ralph Bengtström, Helmer Lindqvist, Åke Lindqvist, Friz Nylund, Rudolf Ekström. Knästående: Nils Forsström, Nils Holmberg, Åke Ingman. Sittande: Nils Wergilis, Ragnar Holmström, Kurt Fagerström. Foto: Harald Holmström

Med detta lag säkrade man sitt kontrakt efter första säsongen i Finlandsserien. Ragnar målvakt.

Finlandsserien var på den tiden den näst högsta fotbollsserien i Finland efter mästerskapsserien.

Källa : Bo Roms: EIF, Ett sekel av fotboll